Krönikor

Det är fantastiskt när man tänker tillbaka på sitt yrkesliv inom stålindustrin hur många Bergsskoleingenjörer man har anställt, och hur användbara de är i den praktiska verkligheten ute i företagen.

Jag kom ihåg när jag själv var en grön forskningsingenjör och vi höll på med att utveckla material för katalytiska avgasrenare för bilar (det var på 1980-talet då man utvecklade tekniken).

Vi hade då en Bergsskoleingenjör anställd som säljingenjör. Han hade hittat ett företag i England som höll på att utveckla katalysatorerna men inte hade något bra material. Han föreslog då ett värmetåligt material som fanns inom Kanthals sortimentet men som användes för helt andra ändamål. Detta material kunde beläggas med platina (Pt) och veckas för att få plats i avgassystemet.

Han kontaktade vår forskning och tillsammans lyckades vi sälja in denna lösning. Tyvärr blev det så småningom för dyrt och materialet ersattes med keramik för volymapplikationerna, men vi kom in i en nisch där detta var den optimala lösningen.

Denna Bergsskoling gick senare vidare i karriären och blev chef för ett mindre teknikföretag.

Som jag ser det är Bergsskoleingenjörer med sin kortare men mera tillämpade utbildning ett perfekt alternativ på dagens arbetsmarknad. Vill ni få en bra ingångslön och fantastiska möjligheter att jobba antingen i Sverige eller utomlands – sök in på Bergsskolan. Ni ångrar er inte!

Detta hände för några år sedan i Boston, USA. Vår största kund där hade köpt värmeväxlare i många år tills vi råkade ut för en reklamation i en av deras anläggningar i Frankrike nära Lyon. De hade fått en ny militant inköpare som reagerade mycket surt på reklamationen och vi blev i princip utestängda från dem och fick inte sälja några fler anläggningar.

Åren gick och vi trodde väl att han hade glömt reklamationen och vi beslutade oss för att försöka besöka firman och kunna återuppta våra affärsrelationer.

Sagt och gjort. Vi reste tre man, vår tekniske chef, jag själv och vår ägare till Boston där firman låg. Vi kom sent på kvällen, inkvarterade oss, tog en pilsner och sov sedan gott för att ladda för mötet dagen därpå.

När vi kom ut till firman fanns ingen som ville släppa in oss. Vi stod utanför dörren och väntade. Efter en halvtimme kom faktiskt inköpschefen ut och frågade vad vi hade där och göra. Vi framförde att vi ville börja på ny kula, att vi hade rättat till våra kvalitetsproblem och att vi ville beskriva vårt nya koncept.

Men icke sa Nicke. Han sa bara att de inte var intresserade av att göra affärer med oss och gick in igen. Där stod vi snopna och det var bara att köra tillbaka till flygplatsen och åka hem till Sverige.

Men efter ett par månader kom ett mail från detta företag som sa att inköpschefen hade slutat och att de ville börja prata med oss igen om nya order och leveranser av värmeväxlare.

De hade en ny policy och ville göra affärer med oss. Plötsligt var det gamla glömt.

Där ser man hur mycket det gör att komma på kant med en inköpschef och hur mycket makt en person kan ha. Det är ju ändå så att det finns fler personer i ett företag och det finns olika uppfattningar om vilka firmor man vill köpa från.

Man kan alltså åka över Atlanten utan att ens bli bjuden på kaffe , men besöket bidrog nog till att få affären tillbaka.

SENSMORAL: Ge aldrig upp. Åk och besök kunder och leverantörer även om det kan vara väldigt motigt och tänk långsiktigt.

// Nils, rektor på Bergsskolan

Med mer än tre läsperioder avklarade är det halvtid på Bergsskolan för mig. Dags att titta tillbaka på första halvlek. Highlights, stillbilder, analyser och expertkommentarer.

Vad minns jag då från första året på Bergsskolan? Ja, förutom värmen av sensommarsolen på Bergmästargårdens brygga, lukten av kanel från Wasa-fabriken och tidiga löpturer längs sjön Daglösen, minns jag alla våra prestigefulla fotbollsmatcher vi haft under året. Jag minns också vår resa till Student-SM i Linköping där vi blev utskåpade i varenda match vi ställde upp i och där Robert Gustafsson helt oprovocerat gjorde självmål från egen förlängd mållinje då han skulle sätta bollen i spel från hörnet. Från samma resa minns jag också synen av kringskuttande bergsskolingar som beställt in champagne till sin soffgrupp och på Stureplansvis lät alkoholen flöda.

Något som etsat sig fast på min hornhinna från första året på Bergsskolan är det långa inspelet som landade på green på 14:e hålet på Saxå golfbana, liksom synen vi möttes av då vi trädde in i ett hav av studenter som satt sig tillrätta i en solindränkt park i Uppsala under Valborgsfirandet. För en förvillad Filipstadbo kunde blotta åsynen ha inneburit en överdos av fagra damer. Etsat sig fast har också minnesbilden av den lustige mannen på Filipstads gator som är förväxlande lik en blandning av Ron Jeremy och Carlos Santana.

Vidare minns jag hur jag kring midnatt körde iväg ett gäng studenter till en obskyr fest någonstans i Lesjöfors där den enda kopplingen till festens deltagare var att de tidigare mötts i online-spelet Rivality.

Från Filipstad tar jag också med mig minnen från simhallen där det på torsdagar arrangeras vuxensim med levande ljus utplacerade längs bassängkanterna. Desto vagare minnesbilder bär jag med mig från min sicksack-liknande promenad hem från Kårhuset då jag till tonerna av Glasvegas i mobiltelefonen förnöjt hoppade fram på gatorna i sällskap av kvittrande fåglar som nyss klivit upp.

Jag minns hopplösheten jag kände inför uppgiften att lära mig hur man identifierar 40 olika mineraler och 60 bergarter i geologin, särskilt med tanke på mitt defekta färgseende. Men jag minns fortfarande hur zinkblände luktar och hur scheelit lyser under UV-ljus.

Med ett leende på läpparna drar jag mig till minnes den spänning som fyllde luften då vi åkte under jord för att besöka Norra länken-bygget eller hur barnsligt vi uppträdde då vi fick ta på oss anskrämligt fula och gula skyddskläder inför nedstigningen i Zinkgruvan – för att inte nämna den egendomliga mixen av Indiana Jones-äventyr och sårbarheten jag upplevde 800 meter under jordytan.

Jag minns hur stenbitarna (stuffbitarna) yrde omkring mig då jag slog med hammaren under Robs geologiexkursioner och jag minns hur fel det kändes då Martin Nilsson poserade naken framför kameran när han lämnade sitt bidrag till det pågående arbetet med Bergsskolans egen toyboy-kalender.

Nu ser jag fram mot andra halvlek på Bergsskolan. Förhoppningsvis blir det gladfotboll även framöver och inte någon italiensk historia där man passivt spelar på resultat om man bär med sig 1-1 till andra halvlek.

// Pär, berg- och anläggningsprogrammet (år 2 av 3)

Midnatt råder. Tyst det är i husen. Jag befinner mig på gatorna i Filipstad och bränner kalorier. Filipstadsborna bränner däck. På håll hör jag ett dån. Ljudet av en guldfärgad Volvo 240 med överdimensionerad baslåda kommer allt närmare.

I en kurva sladdar föraren upp fordonet i ett mäktigt bredställ och med ett förmodat brett leende på läpparna fortsätter han färden genom ett sovande Filipstad. Att jag råkade se konststycket kände föraren inte till, även om han säkerligen hoppade så.

Välkommen till Filipstad.

// Pär, berg- och anläggningsprogrammet (år 2 av 3)

Februari 2010. Det är kallt och det snöar. Påminner mig om Sibirien februari 1994, ca 35 grader kallt. Skulle utvärdera en malmfyndighet som enligt ryssarna var på 30 miljoner ton.

Mitt visum var utställt för Moskva, men jag skulle ju till Gorno Altai i Sibirien. Visst, min kontaktman kom och mötte mig på en av Moskvas flygplatser, men han såg ut som en lönnmördare med svart läderjacka och kortklippt hår. Väl in i planet förstod jag varför. Han hade den lilla blåa triangeln på baksidan av jackomslaget… KGB. Killen hade fått i uppdrag att köpa mig in och ut från Gorno Altai, vilket han gjorde öppet med en stor bunt splittrande nya ovikta dollarsedlar. Det funkade. Väl framme i gruvsamhället fick vi vodka, en potatis, vodka, en kycklingbit, vodka och nåt sorts kaffe med vodka. Min sovplats bestod av ett stålrör där det runda golvet var planat ut med brädor. En enkel brits och längst bak en vedkamin.

Tidigt nästa morgon redovisade ryssarna fyndigheten. Femton borrhål, utsatta på halvtransparant papper, diskuterades, men ett av borrhålen, ”DH16”, hade raderats, rätt så klumpigt, förmodligen med en slö kniv. Jag frågade hur borrhål 16 såg ut och efter många om och men kom det fram att det inte fanns malm i detta borrhål. Malmens beräkning var således överskattad. Hellingwerf var inte populär då i detta ryska gruvsamhälle. Sov inte speciellt bra heller. Minns fortfarande hur 40 gradigt kall luft strömmade förbi mitt huvud som jag försöker täcka med en illaluktande filt. Frukost med vodka och sen var det dags för en exkursion. Vid en av de framgrävda hällarna  hinner vi ta ett gruppfoto med fantastisk malm.

Dags för vodka. Tillbaka i byn flera geologiska teorier. Jag har några kritiska frågor men det blir allt glesare runt diskusionsbordet, och snart är det dags för en sen middag. Inte många som vill prata med mig nu inte. Soppa med kyckling och potatis, och vodka.

Läggdags och jag kryper in i mitt stålrör. Lyckas sova men mitt i natten öppnas dörren och mot nattljuset därute ser jag en stor siluett med nåt sorts basebollträ i handen som sakta kommer mot mig. Bra förskräckt sträcker jag mig efter min stora finska jaktkniv och drar ljudlöst sovsäckens dragkedja neråt för ett eventuellt parerande utfall. Siluetten kommer allt närmare men passerar mig på 30 cm avstånd. När han står bakom mig öppnar han kaminluckan och lägger in vedklabben och stänger luckan igen. Jag skämdes för mina elaka tankar, de ville ju hålla mig vid liv och skulle inte låta mig frysa ihjäl. Ur ren tacksamhet borde jag ha rapporterad att malmfyndigheten var stor nog för att brytas. Men jag gjorde inte det. Istället skrev jag att de 15 borrhålen inte kunde garantera mer än ca 10 Mton, och projektet lades ner. Vad är moralen? Jo, en bra geolog gör sig själv arbetslös. Istället står han och skottar snö…..från taket.

Rob Hellingwerf
Prof Ekonomisk Geologi
Bergsskolan